Ny dag, nya tag, heter d visst… Men varför känns d som om jag står kvar o stampar på samma ställe som igår?

Varför väntar jag på något som inte kommer hända?

Om jag nu vill ha något som jag inte kan få, vad är då poängen med att fortfarande vänta på d?

Ja, många frågor finns d som jag inte kan ge nåt svar på… Rent logiskt borde allt vara jätte enkelt o bara gå vidare o försöka hitta en annan väg i livet att gå?

För om man trillar så reser man väl sig?

Just nu känns d som om jag ligger där o väntar på att något ska hända så att själva fallet inte hade hänt i första taget… Helt orealistiskt av mig, men fortfarande så ligger jag här…

Men för fan Mattias, ta dig i kragen, res dig upp o gör nåt åt saken!!

Där kan du inte ligga o tycka synd om dig själv som nån bortskämd 5-åring! Skärpning!

Men om jag nu tar mig i kragen o reser på mig, vad är nästa steg?

Ska jag bara glömma o gå vidare? Eller ska jag fundera o tänka igenom allting femtioelva gånger o hoppas på någon form av slutsats?

Ska jag kasta mig hejdlöst in i nåt nytt, som jag egentligen inte vill ha, för att få lite ömhet iaf?

Stänga in mig o deppa e också en möjlighet.

Nej, den enda slutsatsen jag kan komma fram till med lite sunt förnuft e att ta en dag i taget o hoppas på att jag kan acceptera mitt nederlag någon dag.

Kommer jag inte förbi detta snart, kommer jag få ont, riktigt ont…

…jag känner d på mig!

/I’ll keep you posted!

Fick frågan idag ”Varför hänger du kvar o väntar på en tjej som uppenbarligen inte är intresserad?”

För att jag tycker om henne så mycket, svarade jag…

Då fick jag det förklarat för mig ganska grundläggande att dels så krävs de två för att de ska hända nåt och dels så är de alltid svårt att se ”verkligheten” om man är personligt involverad.

Vidare så förklarade hon även hur lätt de är att bli utnyttjad när man fallit för någon.

Paul är ett lysande exempel på det. Han ställer upp i tid o otid och allt han vill ha i retur är kärlek o känna att han är omtyckt.

Nu började jag fundera en hel del ska de nämnas…

Pinsamt nog, gör jag precis samma sak, trots att jag skäller på Paul hur dum han är som inte sätter ner foten…

O vipps så bubblade frågan upp om inte jag också borde sätta ner foten? Vågar jag de?

Vad har jag att erbjuda som kan va intressant o lockande nog för vidare kontakt med den jag tycker om, om jag sätter gränser på hur mycke jag ska ställa upp?

Skulle viljan finnas kvar att fortsätta prata med mig, träffa mig, ”tycka om”  mig om jag slutar vara ”bra att ha”?

Efter säkert över 100 frågor jag ställt så vet jag fortfarande inte om hon tycker om mig eller om de finns någon antydan till det…

Enda svaret jag kan få ut är att hon inte vill något med någon just nu…

Kan inte heller pressa henne till något svar eftersom att jag då kommer bli någon hon förknippar med tråkigheter, press osv…

Skulle jag få göra en vild gissning, ja, en gissning, så tror jag nog att hon inte tycker om att vara ensam o singel och att hon faktiskt letar o håller ögonen öppna efter någon att dela livet med.

Jag tror heller inte att hon ”ser” mig för att jag uppenbarligen finns tillräckligt mycke i hennes liv redan o hon inte är villig att släppa in mig mer än som en vän…

Gissningsvis finns de nog redan några stycken som är ”roligare o intressantare” än mig o förmodligen finns de även en speciell som hon ”siktar” på o som hon ”längtar” efter när dom inte hörts av på ett tag.

En hel del gissningar. Men gissningar får de bli eftersom jag inte får några svar…

Jag tror dock att jag inte har helt fel.

Jag vet ju iaf att hon letar efter uppmärksamhet o någon form av ”erkännande” av att hon är åtråvärd. (vilket jag redan vet).

Tyvärr räcker jag inte till här heller, för mitt ord och mina handlingar(dom få jag vågar göra utan att va för pressande mot henne) verkar inte väga särskilt tungt.

De i sin tur knäcker mig mentalt av att veta jag inte duger.

Fan va jag hatar att låta som en svartsjuk idiot!!

/en hängig o dyster tias som går o drar täcket över huvudet...